Olsnäsgården

En unik historia på en historisk plats

Olsnäs fäbod

Fäboboden användes på sommaren för boskapsskötsel och produktion av hållbara produkter. Fäboden behövdes för att marken hemma inte räckte till och för att förvandla mjölken till hållbara produkter.

Olsnäs hade några fåtal bofasta innevånare men huvudsakligen var det en fäbod med mycket folk på somrarna där man tog kreaturen från deras hemmiljö till Olsnäs för sommarbete. Det kallades att man ”buffrade”.

De åkrar man hade hemma var till för växtlighet så att både människor och djur skulle ha något att äta övriga delen på året. Man buffrade inte bara kor till Olsnäs utan det kunde t ex även vara får, getter och höns.

År 1663-1664 gjordes  en fäbodinventering enligt beslut från Kammarkollegiet.  Enligt förteckningen från 1663 fanns sju fäbodbrukare i Olsnäs från tre olika byar i Siljansnäs: Björken, Backbyn och Näsbyggebyn. Alla byarna ligger idag inom Siljansnäs tätort.  Det kan också ha funnits fler som tog sina djur till Olsnäs om somrarna. 1825 fanns det 22 brukare och 16 stugor i fäboden.

Vid buffringen hade man med sig mat till de som skötte djuren. Det var kornmjöl, bitsocker, salt, potatis och knäckebröd som kallades skarpbulla.  Mjukbröd hade man inte.

Det berättas att det första man gjorde när man kom till Olsnäs var att koka en stor gryta vatten, Sedan fyllde man en handspruta med kokhett vatten och sprutade på väggarna för att kunna få var i fred för lössen.

Korna mjölkades ungefär halv tio på morgonen och sedan följde man med korna ut i skogen. Olika dagar hade man olika platser dit man ledde korna för att det skulle bli variation av både plats och bete.

Korna kom sedan självmant till fäboden på kvällen. Hade det varit torrt i markerna fick man leda dem ner till Siljan för att de skulle få dricka.

Fåren från alla gårdar följdes åt i flock.

Författaren Nils Tägt, 1913 – 2007, var uppväxt i byn Björken och han har beskrivit sin egen erfarenhet av buffringen (flyttningen till fäboden) när han var pojke 1924:

Hemma på gården började vi göra oss i ordning för buffringen. Mycket skulle ordnas. Vi skulle ha med utrustningen för hela sommaren – kläder, sänglinne, mat och en del redskap.

En dag sa far:  I morgon buffrar vi till Olsnäs fäbodar. Vi måste ge oss i väg tidigt, innan solen blir alltför varm. Redan kl 5 måste vi ge oss i väg.

Så var buffringsdagen inne. I tidig otta var vi uppe, vilket kändes lite svårt för oss barn. Solen stod redan högt i öster. Morgonen kändes sval och skön. Far hade lastat trillan, den fyrhjuliga kärran. Trillflaket var helt belagt med lådor, kläder och lösa saker.

Hästen spändes för trilllan, på vars flak två personer skulle sitta: far, som skulle hålla i tömmarna och min nioåriga syster Signe. Vår gamle farmor Karin skulle stanna hemma på gården i Björken. Våra två kor, Docka och Fina, den senaste en fjällras, löstes i fäjset (ladugården) och släpptes ut i frihet.

De tycktes veta vad saken gällde och visade sin glädje, när nu frihetens timma var slagen. Jag och min syster  – vi var 11 resp. 14 år – skulle ”fösa” korna så att de följde efter trillan och höll sig på vägen.

Det var året då vårfloden slog alla rekord.  Södra delen av Olsnäsviken var översvämmad och de fick ta en omväg och sträckan blev dubbelt så lång, 10 km.

Nils Tägt fortsätter:
En ljuvlig fäbodsommar ligger framför oss, en sommar mättas av sol och regn, lek och glädje och man hoppades att sommarens plåga – myggen – inte skulle bli alltför svår.

Han beskriver även arbetet i fäboden:

Nu på morgonen är det liv och rörelse här i fäboden. Alla har vaknat. Det är mycket som nu skall klaras av nu på morgonen. Korna ska mjölkas och man ska laga mat.

Mellan kl 9 -10 kommer ”lösningen”, då ”öllkallarna” (vall/fäbodkulla) släpper ut korna ur fäjset och följer dem ut i skogen, där det sedan får ströva omkring under dagen på betesmarker, som i regel är mycket gräsrika.

Det är en festlig syn att se korna vandra ut till skogen. I täten går ”öllkallen”, som lockar sina kor att följa. Öllkallarnas lockrop klingar genom skogen. ”Kom nu, Docka, kom nu Fina”, Efter öllkallen följer skällkon, den ko som har en ”skälla” om halsen. Hon är ledaren. I varje fäjs finns en ”ledko”. Ofta följde jag våra kor till skogen. Jag var ”påfösare”.

Fram mot kvällen kommer korna hem från skogen.  De stannar utanför det fäjs, där de hör hemma. Jag minns att vår nya ko, Fina, efter första dagen hittade hem till vår gård och fejset. Hon stod utanför och råmade. Hon visste var hon hörde hemma.

Olsnäsgården

Arrendegården som blev en lägergård

Fastigheten där Olsnäsgården nu ligger ägdes  av Limå bruk. Limå bruk ligger ca 3 km från Olsnäs och var ett järnbruk 1804 till 1878 då Domnarvets järnverk i Borlänge togs i bruk. Järnmalmen hämtades från Åhls socken söder om Leksand.  Man gjorde bl a stångjärn, plåt och spik.

Redan för 1000 år framställde man järn i stränderna runt Olsnäsviken. Man har hittat järnframställningsplatser och slaggplatser som är daterade 800 – 1050 e. kr.

År 1835 gick ett antal bönder i konkurs och bruket tog över fastigheterna. Arrendegården Olsnäs 1 hade fast bosättning till 1954 där den siste arrendatorn hette Henry Bergström och sedan fick EFS köpa gården för att det skulle bli en plats för främst ungdomsverksamhet.

Den 18 – 19 maj 1968 kunde  Olsnäsgården invigas efter ett omfattande byggprojekt som man först ansåg vara omöjligt att genomföra på grund av den höga kostnaden. Mer om detta längre ner.

Innan ombyggnaden såg fastigheten ut som på bilden ovan.

År 1963 köptes gården alltså av EFS som hade föreningar med mycket ungdomsverksamhet. Man fick köpa gården av Stora Kopparbergs Bergslags AB, (Bergslaget) som hade övertagit gården från ägarna av Limå bruk 1854. Köpesumman var 20 000 kr och det låga priset var satt med villkoret att gården skulle brukas för ungdomsverksamhet.

Bergslagsgården som gården hade kallats, behövde byggas om. Ladan skulle förvandlas till ett logement med 17 rum, samlingssal och gillestuga. Boningshuset skulle få stor matsal och kök mm.

Behoven var stora och man bävade över vad detta projekt skulle kosta. 1965 hade man ett spännande möte. Arkitektfirma var Åke Sjöman i Leksand och byggmästare, Anders Gräfnings.

Byggritningarna lades fram och Åke Alm berättar att det var ett speciellt papper där på andra sida bordet som man riktade uppmärksamheten åt och det var kostnadskalkylen. Vad stod det? Var det 36 000 kr? Nej, Åke såg fel, det var hela 360 000 kr! En liten summa idag men i dagens penningvärde var det många miljoner.

Man ansåg att det var alldeles för riskabelt och i det närmste omöjligt att gå ut på ett sådant dyrbart projekt. Hur skulle man kunna få in dessa pengar?

Byggmästaren drev dock på och fällde några avgörande ord: ”Sätt igång pojkar, det ordnar sig”.

Pengar flöt in på märkliga sätt. Det berättas att en annan byggmästare kom förbi och förvånades över den stora byggnationen och frågade vad detta var. Han blev imponerad och gav själv en stor summa pengar till bygget.
Vidare fick man pengar från Allmänna arvsfonden, Siljansnäs Kommun, Svenska kyrkan i Siljansnäs, Landstinget (Regionen) och sedan var det gåvor och kollekter från många håll. Arkitektfirman efterskänkte också arvodet.

Ombyggnad 1967

Våren 1967 påbörjades arbetet och till midsommar stod köksbyggnaden klar. Före jul stod ladugård och uthus ombyggda.

Småstugorna sattes upp 1977 och 2006 fick de fem stugorna avlopp. På 1990 talet rustades smedjan upp genom att Arne Back från Hjortnäs förlade en av sina timringskurser på Olsnäsgården.

1985 byggdes kyrkobyggnaden med stomme hämtat från Skattungbyn.

Det fanns två ytterligare förutsättningar att Olsnäsgården skulle fungera: Elektricitet och vatten.

Elektricitet var inte självklart i den genuina fäbod som Olsnäs var och protester hördes. År 1966 tändes dock den första elektriska lampan i gårdens kök och andra ville snart kopplas på den elektriska ledning som dragits fram.

1967 då huvudbyggnaden byggdes om. Åke Alm i förgrunden.

1967 då huvudbyggnaden byggdes om. Åke Alm i förgrunden.

Vattenfrågan var inte heller någon självklarhet. Vatten fanns inte i tillräcklig mängd för att kunna driva gården. Men hur skulle man finna vatten? Man såg sig ingen annan råd än att kontakta en person med kunskap om att leta vatten med slagruta så en slagruteexpert från Rättvik tillkallades.

Man föreslog att han skulle söka i den nedre terrängen där det var lite sankt. Slagrutemannen höll inte riktigt med och på tomtens högsta topp där det på ytan var mycket torrt, gav slagrutan utslag. Man tvivlade starkt på slagrutemannen men efter grävning och borrning flödade vattnet. Det fanns nog med vatten för Olsnäsgården och blev även en reservtäkt för andra boende i Olsnäs.

Tidigare historia

Olsnäsgården har antagligen sin början i det som hände 1835. Då inträffade något som måste ha varit mycket tragiskt då 14 bönder gick i konkurs eftersom de hade skulder till det järnbruk, Limå bruk, som låg tre km från Olsnäs.  Limå bruk var en stor organisation, som mest hade man 270 personer knutna till sig.  En av bönderna som gick i konkurs kom från Olsnäs. Resultatet blev att gårdarna togs över av Limå bruk som var en ekonomisk mäktig organisation och även traktens största markägare.

Gårdarna blev arrendegårdar och bönderna fick betala ”hyran” (arrendet) med att framställa (kola) en viss mängd träkol varje år.  Det gick åt stora mängder träkol för att framställa det järn man gjorde på Limå bruk.

Att vara arrendator till bruket måste ha varit mycket slitsamt och svårt ekonomiskt.  Det som skulle levereras kunde ta 250 dagar av arbete under ett år. Hur mycket tid fick man då för att kunna odla sina marker för att kunna överleva? Hur otroligt svårt det måste ha varit att leva då, en helt annorlunda tid än nu.

Limå bruk övertogs 1854 av Stora Kopparbergs Bergslags AB. Den gård som då låg på Olsnäsgårdens tomt kallades för Bergslagsgården. Man vet inte när första huset byggdes men man räknar med att gården var privatägd fram till 1835 vid den stora konkursen för bönderna.

Bergslagsgårdens första hus vet man inte så mycket om men nuvarande huvudbyggnad timrades 1906. Timret var inte torkat vid timringen vilket innebar att man några år senare fick tapetsera om och spänna om pappen. Ladugården, nuvarande logement, antas vara ifrån 1916.

Arrendatorer på Bergsslagsgården/Olsnäsgården:

1832-1841 Samuel Persson
1841-1855 Lars Jonsson
1856-1864 Jan Ersson
1864-1893 Johan Olsson
1893-1904 Jakob Emil Sjöberg
1914-1948 Georg Wikström
1948-1951 Werner Herman Ernst Krausse
1951-1954 Henry Bergström

Den tredje sista arrendatorn, Georg Wikström, har berättat följande i en tidningsintervju 1968:

Vi flyttade 1914 till Olsnäs.  Du skall se att det var vackert vid Siljan och Olsnäsviken. Men nog var det slitsamt. Fast bröd hade vi. Vi sådde mycket råg. Kött fick vi från egna djur och smör gjorde vi hemma också. Sedan tog vi fisk och ingen behövde svälta. Familjen blev efterhand ganska stor men de var duktiga att hjälpa till. Långt var det för barnen att gå genom skogen till skolan mellan Limån och Nybingsbo.

 

Källa till denna information är främst två böcker:

Olsnäs Samfällighetsförening (2011) Olsnäs Fäboden vid Siljans strand, ISBN 978-91-633-8915-3
Nils Tägt (2000). Björken en dalaby vid Siljan. ISBN 91-631-0371-0

Vill man veta mer om Olsnäs, fäbodliv och Olsnäsgården finns det mycket intressant  i dessa böcker.